Så fort att Hobie var avvan från Bina skulle hon ju tillbaka till ägarna och Hobie skulle börja gå med mammas fullblod Klara. Men det blev inte riktigt som planerat, ägarna hade bestämmt sig för att sälja henne och jag hade fäst mig otroligt mycket i den där lilla ponnyn. Mamma var först lite tveksam till det hela, hon hade tänkt sig en läromästare till mig istället. Men jag tjatade och tjatade och jaa, jag fick henne,  för 9000 kr!
Mamma började jobba med henne på marken igen och en dag skulle hon kolla lite vad Bina gick för, hon löshoppade henne och satte upp en maxad oxer på 1m som Bina nonchalant travhoppade!
Jag började sakta men säkert rida henne mer och mer med blandade resultat.
När jag var sju startade jag min fösta tävling med henne. En såkallad caprilli, som man aldrig hör om längre. Den va på en ridskola där jag red, jag red ju med ridskolebarnen fast jag hade med mig egen ponny :)
En caprilli är en bana med travbommar och småhinder blandat.
Bina var livrädd för publiken och sprang förbi bommar och hinder. Men med ridlärarens hjälp pallrade vi oss runt banan.
Efter det tävlade jag henne på klubbtävlingar, även där med väldigt blandat resultat.
När jag var 8 startade jag min allra första lokaltävling med henne, det var STORT kan jag säga!
Vi hade ställt in oss på det värsta men Binisen överträffade sig själv och hoppade runt felfritt!

Lite bilder från den här tiden!



Det ser så fruktansvärt komiskt och hemskt ut!
Jag var ju ALLDELES för liten för henne och kunde då inte följa med i sprången!
Men Men, alla har vi varit små!

Snart kommer del 3, hang on!

/linnea